Sunday, March 30, 2014

Anak Bongsu Saya (So Far.... :p)


Adam Muaz, my second baby has a very different personality compare to his big brother. Ammar Yusuf is more to organize-neat-OCD kind of person (just like his father!), while Adam Muaz on the other hand is so relax, so selamba he couldn’t care less and tend to have a sudden change of emotions (mood swing, just like me! HAHA). 

Ammar Yusuf jenis memendam rasa, sensitif dan peka pada perasaan orang sekeliling. Kadang kadang rasa tersentuh dengan how sensitive he is. Adam Muaz pula lebih kepada tunjuk perasaan, takdenya nak pendam pendam bila tak dapat apa yang nak terus mengamuk je tapi sekejap je, senang je dia kembali ceria. But despite of how introvert and reserved Ammar Yusuf is, he talks a lot. Like a lot, to the extend bila dia senyap aku jadi risau. Tapi Adam Muaz ni, memang tak banyak bunyi sangat. Mungkin sebab belum pandai cakap lagi, tapi dia memang senyaaaaappp je buat kerja. Tahu tahu dah bersepah pampers sana sini, bedak bertaburan sana sini T__T 

Adam Muaz is so unpredictable, so cheeky and full of surprise mashaAllah. There was morning I only left him for about 3 minutes on the bed sleeping soundly after having his breakfast, tiba tiba dari dapur dengar bunyi pintu bilik ditolak tolak ke depan ke belakang. Tengok tengok dia rilek je tengah merangkak tolak tolak pintu sambil tersenyum cheeky nampak gigi 8 batang bila masa awak bangun HAH? And he learns very fast too, mungkin sebab dia ada contoh terdekat to push and encourage him to develop faster, his brother. For example, at 10 months, dia dah pandai turun katil/sofa dengan menghulurkan kaki dulu. Sebelum tu dia selamba je turun hulur tangan macam superman adoi seram aku tengok dia ni. Sekarang okay dah, dah macam budak besar.

As any other little brother, Adam Muaz adores his brother so much. He wants (more to insists) to be part of every single thing in his brother’s daily activities. 


EVERY. 


SINGLE. 


THING. 

It’s so hilarious seeing how persistence he is, he never gives up no matter how many times his brother pushed him away. Kadang kadang sampai Abang terpaksa mengalah, layan jelah main dengan Adik sebab dah bosan nak suruh pergi tempat lain. Selalunya bila tengok dia ditolak tolak oleh Abang, baru je kita nak rasa kesian kat dia, tiba-tiba dia panjat and grab his brother’s cheek sampai Abang pula yang menangis. No worries then, he OBVIOUSLY can take care of himself  T__T 


Ada seorang anak, dah cukup seronok dah. Bila tambah lagi seorang anak, keseronokan itu berganda ganda ya Allah. Penat dan kelam kabut juga berganda, tapi selalu juga after a whole day of haywire with the babies (also the parents) screaming, my husband and I akan duduk tersandar kepenatan, looking at each other and laugh, like really laugh, like "Apa benda la kita buat ni.." We're such a hot mess, but this is our happiness :')

Jadi budak baik ye Adam Muaz. You are lucky to have a good role model around you, your father and your big brother who will guide you towards being a good man. And of course, your mother’s unconditional love, that goes without saying ;)


No comments: